Ida Axelsson

Idag var jag inte ens lite sugen på att ta på mig springskorna. När jag kom utanför dörren kände jag att jag hellre ville gå in igen än att svettas. Efter typ 100 meter kände jag för att lägga mig ner i ett dike och gråta. Vad ska man säga då? När folk frågar hur långt man orkar springa. "Hej jag heter Ida och jag orkar springa 100 meter."

Nej för fan. Så pinsam kan jag inte med att vara. Fuck you sa jag till min otränade kropp och sprang i 20 minuter, och i slutändan blev det ca en kilometer längre än sist.

 

Jag blev glad i själen när jag stannade. Jag trodde knappt det var sant. Jag var tvungen att nypa mig i armen och tjuta ut ett litet glädjetjut. Jag kommer fortsätta med det här. Om man blir såhär glad varenda gång man har tränat så är det ju värt att det gör lite ont emellanåt.